Ja som ni sett på Johans tidigare inlägg har inte tekniken varit min vän direkt. Nu verkar allt vara som vanligt igen och det är läge att störa sig på saker. Har en del på lager, nu ska vi bara välja de gottigaste att publicera för att ta ikapp det vi missat. Ni lär märka när det dyker upp något här. Teknikstrul, nåt att störa sig på kanske..?
Vi ber om ursäkt för att vi inte publicerat något under de senaste två veckorna. Lite strul med tekniken har gjort att Nalle inte kunnat publicera sina inlägg. De ligger dock på lager, och kanske blir det fler inlägg per vecka någon vecka framöver.
Hoppas problemen löser sig snart!
Hej vänner och ovänner.
Veckans inlägg kommer handla om det skämt till förbud vi hade i 37 år i Sverige, nämligen förbudet mot proffsboxning.
Låt mig bara tydliggöra en sak: jag tycker inte boxning är kul för fem öre. Visst, jag tyckte det var kul att det gick bra för Åsa Sandell, men när folk blir alldeles våta i ögonen när någon nämner Ingos titel är jag neutral. Så häftigt kan det väl ändå inte vara? Och att boxning skulle vara ”the noble art of self defence” fnyser jag åt. Boxning har inte något med självförsvar att göra. Då tycker jag kampsporter som Kung Fu och Krav Maga är betydligt mer intressanta.
Men jag tycker likväl att förbudet mot sporten var onödigt, korkat och en smula anti-demokratiskt.
Många tycker att boxning ska vara förbjudet, ja all kampsport egentligen, för att det lär folk att slåss. Men är det inte bättre att de lär sig slåss i en ring under kontrollerade former med tränare och domare som kan gå in och bryta? Än att de istället går ut på stan och går bärsärk mot oskyldiga förbipasserande.
Jo, men nu lär de sig slåss på klubbar och kan ta med det ut på stan, hävdar förbudsmänniskan. Visserligen sant, de lär sig slåss och kan ta med det på stan. Men i varje seriös kampsportförening så är det strängeligen förbjudet för medlemmarna att använda sina kunskaper ute på stan. Slår man först, får man ett straff, vilket ofta består i att få möta en ledare, som oftast kan knyta ihop dig med lillfingret. Det gör ont, väldigt ont och man vill inte riskera det.
Att det är en våldsam sport kan man ju inte gärna neka till, men det är även hockey, där det då och då blir slagsmål mellan spelare. Nu är ju inte de slagsmålen alltför långa för att domarna går i mellan. Och skadorna blir inte alltför allvarliga. Ni kan ju pröva att ställa er på ett par skridskor och slå med stora vadderade handskar och se hur mycket skada ni gör… Och på fotbollsarenor är det fansen som slåss, ska vi förbjuda fotboll med då..? Sen kan ju ingen normal människa påstå att stå i 12 ronder (eller 4 som det är i Sverige) och få stryk är nyttigt, se bara på Muhammed Ali och hur han mår idag, eller de som faktiskt dött i ringen. Men boxare vet om risken de tar när de går upp i ringen. De vet att det kommer göra ont.
Om vi snackar rent demokratiskt så ska ju varje människa ha rätt till ett arbete. Om man sen är städare, ingenjör, fotbollsproffs eller boxningsproffs spelar ingen roll, man ska ha rätt utöva sitt yrke i det land man bor i. Att Sverige tog bort den demokratiska rättigheten för folk under hela 37 år är en aning skrämmande. Rättigheten att utöva sitt yrke. För det är tekniskt sett ett yrke. Proffsboxare i Sverige måste betala skatt på sina pengar de tjänar genom vinster och sponsorer precis som vilken skidåkare och friidrottare som helst. Då ska väl de ha samma rätt att utöva sin sport i sitt hemland som Sanna Kallur och Charlotte Kalla har?
Som en jämförelse, med exempel på andra länder som har förbud mot proffsboxning kan nämnas Kuba och Nordkorea. Fina demokratiska stater. Tur att vi i Sverige kommit en bit längre nu i alla fall.
Hej vänner och ovänner!
Ny vecka, nytt inlägg, nytt gnäll! Tänkte bege mig in i musikens underbara värld. För det är en underbar värld. Och man kan väl närmast säga att utan musik skulle jag avlida.
I en tid för längesedan, då både kropp och själ var yngre på mig, och hårfästet någorlunda intakt (alltså mellan studenten och värnplikten) så jobbade jag som vikarierande musiklärare på en liten skola som ligger i en liten ort där man lyssnar mycket på Eddie Meduza. Jag skulle jobba där i två månader och hade således ingen större tid på mig att få eleverna att bli virtuoser på något sätt. Även om några hade potential. Mitt uppdrag för mig bestod i att få de små liven (hormonstinna uppkäftiga högstadieelever) att förstå vad musik går ut på; nämligen känslor.
För musik handlar egentligen till det yttersta om känslor. Alla låtskrivare och kompositörer har en känsla när de skriver en låt. Om man heter Per Gessle är nog känslan girighet, om man hette Kurt Cobain så var nog känslan att man skulle vara medvetet missförstådd, heter man James Hetfield så är det nog bitterhet över ens religiösa uppfostran och heter man Joey Tempest så handlar det nog om en barndomsdröm om att bli astronaut egentligen. (Joey, tänk så här, hur många fler groupies har du haft jämfört med Fuglesang?)
Men förstår man inte vad en låt egentligen handlar om, så kan det bli väldigt fel. Och för oss sarkastiska skitstövlar (jag alltså) blir det väldigt roligt när man basunerar ut på t ex Facebook och bloggar vad vissa låtar har för mening. Alltså, ”mening”. Låt mig ta några underbara exempel. Vi börjar med:
Fiolhoben från Norge. Alltså Alexander Ryback som vann Eurovision (fast Islands bidrag var hästlängder bättre) med låten Fairytale. En liten kärleksvisa som ganska snabbt blev populär på bröllop, som kärleksförklaringar på bloggar och Facebook. Allt väl där, för visst är orden ”I’m in love with a fairytale” helt underbara och fantastiska? Klart man vill skrika ut att man är det. Finare kärleksförklaring får man leta efter. Fast om man hoppar till nästa textrad ”even though it hurts” så förstår man ju genast att allt inte är himlen runt hörnet. Sen om man går till andra versens rader så som ”Every day we started fighting” och ”No one else could make me sadder” så skulle i alla fall jag hoppa till i kyrkbänken om de spelade den på ett bröllop jag var med på. En låt om olycklig kärlek på bröllop, mumma.
En annan låt om inte helt lycklig kärlek är ju Gun’s n’ roses mästerverk November rain. Med på min 10 i topp-lista på världshistoriens bästa låtar. Denna är inte heller helt ovanlig på bröllop, faktiskt så vet jag ett par som haft det på sitt bröllop. Jag känner systrarna till bruden. Visst, November rain är en kärlekslåt, fast om olycklig kärlek. För textraden ”Cause nothing lasts forever” inger inget större hopp för ett nygift par. Inte i mina öron i alla fall.
Om vi fortsätter på ”höstlåtar” så är Green Days Wake me up when September ends ett annat fint exempel på feltolkad låt. Vissa tror och förutsätter att det handlar om att bandet är trötta på månaden september. Att man saknar sommaren som precis tagit slut och man tycker att en regnig september snabbt kan få gå över. Någon kanske tror att de vill att artisten September försvinner. En annan feltolkning jag hört är att man kopplar ihop låten med videon, där en kille åker ut i krig. Och att han kanske kommer hem när september är över. Egentligen handlar låten om hur sångaren Billie Joe Armstrong hanterade sin fars död.
Hårdrocken är ju ofta utsatta för påhopp och misstolkningar. Twisted Sisters sångare Dee Snider fick i ett senatsförhör sitta och förklara att låten Under the blade inte alls handlar om en sjuk satanistisk ritual, eller vad nu Tipper Gore (Al Gores fru) trodde. Utan att den istället handlar om Dees skräck för operationer, och att han inte har någon kontroll när han ligger nedsövd och en annan människa han inte känner ska rota i hans kropp.
Jag har själv fått förklara låten The god that failed av Metallica för en religiös dåre som snabbt klassade Metallica (ja, ALL hårdock) som Djävulens musik. Och själva titeln inger ju inte direkt förtroende, men egentligen handlar det om James Hetfields mamma som fick cancer men inte gick till läkare för hjälp utan var övertygad om att stark tro och böner skulle bota henne. Tyvärr gick hon bort när James var 16 år. Detta satte sina spår hos James så klart och titeln The god that failed syftar då på att mammans tro på Gud och hennes böner inte hjälpte. Gud lyckades inte bota henne.
U2 har gjort en låt som folk kommer fram till Bono och säger att de spelat på sina bröllop varpå Bono frågar om de skämtar, för det är den mörkaste låt han skrivit, nämligen One.
Men min absoluta favorit bland feltolkade låtar är ändå The Police klassiker Every breath you take. Många är de par som har den som sin låt, som spelat den på sina bröllop, som tycker att det är en av de mest romantiska låtar som gjorts. För dig som läser den här bloggen och går i giftastankar och funderar på den låten, läs noga nu: Every breath you take handlar om hur Sting blev besatt av sin ex-fru och började förfölja henne.
Men nu är det ju så här att många låtar har titlar och text som lägger det öppet för egna tolkningar, t ex så handlar Until it sleeps egentligen om cancer, men för mig om något helt annat mer personligt för mig. En kompis till mig sa, när hon hörde den för första gången att det lät lite som en bön. Hade jag aldrig tänkt på förut, ytterligare en tolkning. Men man måste ta i beaktning det Jocke Berg i Kent sagt: man kan tolka hur man vill, men det är bara jag som vet hur jag tänkte och kände när jag skrev låten. Så sant så sant.
Tur det finns band vars texter det inte går att ta miste på, som t ex Slipknot med den första raden i deras låt Disasterpiece: I wanna slith your throat and fuck the wound. Kan man ana lite ilska där månne?
Hej vänner och ovänner.
Ny vecka och med det kommer ytterligare en sak att störa sig på. Och, eftersom det var internationella kvinnodagen i måndags så tänkte jag att det kunde vara en bra idé att skriva om de som inte fattar det fantastiska i tjejer utan slår dem. Så dagens ämne är alltså de ynkliga kräk som slår tjejer. Det här kommer inte vara kul, någonstans, för detta är inte ett roligt ämne som det ska skämtas om utan det är ett allvarligt samhällsproblem.
För att, i alla fall i mina ögon, klassas som kvinnomisshandlare så behöver du inte slå den tjej du lever tillsammans med till vardags. Det räcker att du en endaste gång på fyllan slagit en tjej och du kommer för evigt vara dömd. Det kan även vara att man utsätter tjejen för verbal misshandel, ord som fitta, hora och våp är ju inte helt ovanligt att tjejer får höra, tyvärr.
Man hör eller ser nästan dagligen om att tjejer trakasseras och misshandlas av den de lever med eller en bekant. Många av nyheterna i lokaltidningen handlar om våld och hot om våld mot tjejer. Och jag frågar mig varje gång; varför? Varför slår man den man säger sig älska och bor ihop med? Svartsjuka kan vara en grej, att hon kollade på den andra killen lite för länge. Men när du kollar på en tjej och hon säger ifrån så är det tydligen helt ok att slå som svar.
Kan det vara så att hon bränt vid makaronerna nu igen. Det måste ju vara en anledning till att slå, eller hur? Eller bara laga maten själv.
Nej då, svaret är nog ganska givet på de flesta kräk som slår kvinnor: de är svaga, ynkliga patetiska as med existensiella problem, vars enda sätt att utöva makt och få ”respekt” är att använda våld och hot om mer stryk om kvinnan anmäler.
Om jag skulle vara lite mer elak än vad jag redan är, så skulle jag kunna hänga ut 2-3 kvinnomisshandlare som kommer från min hembygd. Den ena dummare än den andra. För seriöst, ni som slår tjejer. Ni är dumma i huvudet. Det finns ingenting (nödvärn undantaget) som rättfärdigar våld mot en annan människa och speciellt inte mot tjejer (och barn, men det tar vi en annan gång). Man kan ju bara spekulera varför ni gör det. Ja förutom att ni är ynkliga kräk. Vad är det i grund och botten som gör att ni blivit ynkliga kräk. För få kramar som liten? Ja, kanske. Ingen hemlighet att de som haft dåliga uppväxtförhållanden löper större risk att begå brott av varierande grad. Men för mig som varken pluggat psykologi eller kriminologi ter det sig ganska sjukt att bara för att ens pappa söp och bjöd en på öl när man var 8 så måste man slå sin tjej, som man har barn med när man är 24. (Du vet vem du är).
Sen har vi ju alkoholen och drogerna. Är ju ofta en bidragande orsak. Men jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför man har rätt att kalla en tjej för fitta och hora och hota med att lära henne en läxa när man är ute med innebandylaget och festar och ska ta nattburgaren vid Timmys. (Återigen, du vet nog vem du är)
Jag skrev ju att det är ett allvarligt samhällsproblem, och jag ska visa varför.
Enligt Brottsförebyggande rådet så var det runt 29 100 anmälningar om misshandel mot kvinnor under 2009. 29 100! Mörkertalet vill jag inte ens fantisera om. För det är tyvärr många tjejer som inte vågar anmäla av rädsla för att få mer stryk när de gjort ”fel”. OK, så 29 100 anmälningar och 29 100 tjejer som behöver någon form av vård. Fattar ni vad det kostar staten. Och nej nej nej, jag ska inte bli kritisk över de vårdkostnaderna. De 29 100 kvinnor som blev misshandlade 2009 ska ha den bästa fysiska och psykiska vård de kan få i detta land. Jag är mer än villig att betala lite extra i skatt för det. Men då ska jag ha något i gengäld. Ge hårdare domar till de som slår, besöksförbud och några månader på kåken är inte nog. Släng dem till gängledarna i Kumlabunkern så ska de få se om det är så kul att få stryk varje dag.
Så en liten uppmaning. Sluta slå våra flickvänner, mödrar och systrar. Sluta slå på det mest fantastiska vi har i världen. För kvinnor är underbara, svåra att förstå, javisst, men helt enkelt underbara. Och inga slagpåsar.
Och till de killar i min närhet som funderar på att slå en tjej: jag slår den kille som slår en tjej. Och jag slår hårt!
Hej vänner och ovänner!
Som ni kanske har märkt så har det varit lite av ett OS- och idrottstema de sista inläggen och med detta inlägg vill jag nu avsluta detta tema.
OS lär ju inte ha gått obemärkt förbi. Visst, inte lika stort medlajregn som i Turin. Varken hockeyherrar eller damer kom hem med medalj och Helena och Anna-Karin gick inte alls lika bra som någon ville att de skulle gå i spåren. Men skidmedaljer i mängder, Ferry tog ett guld, Anja tog ett bragdliknande brons och curlingtjejerna försvarade sitt guld från Turin. Och vi fick nya favoriter i curlingherrarna och lag Edin.
Men trots de senaste OS framgångar, de i Aten (sommar 2004) Turin (vinter 2006) och nu Vancouver så finns det de som inte gillar detta spektakel. Som rent ut sagt stör sig på att deras favoritserier inte visas, att det enda media rapporterar om är OS, ja, förutom krig, svält, död, våldtäkter, mord och jordbävningar då. Som inte kan glädjas åt svenska framgångar. Som inte förstår exakt hur fräckt det är när Björn Ferry tar guld. Som inte fattar hur stort det var när Stefan Holm reste sig ur underläge i OS i Aten och vann. Som inte förstår det mäktiga i att både försvara ett guld (curlingtjejerna) och att ta ett stafettguld i skidåkning, det första på typ 20 år.
Visst, jag ber/kräver inte att alla ska vara lika sporttokiga som mig själv, som bara skrek när Sverige tog hockeyguldet i Turin. Eller vakar på nätterna när OS går på andra sidan jorden. Det jag ber om är att inte skriva statusar som ”må fan ta alla OS-deltagare” på Facebook. Oftast med en härlig särskrivning.
Jaha, så varför ska fan ta alla OS-deltagare nu då frågar man sig? För att de i ett helt liv ägnat sig och tränat på sin idrott för att en dag stå som segrare i OS? För att de väljer bort sin studentbal som Stefan Holm gjorde. OK, jag gillar Holm, men jag tycker faktiskt det där var lite skumt av honom, men men. Kanske ska fan ta dem för att de har en talang utan dess like. De hoppar, springer och åker skickligare än många av sina konkurrenter. Ska fan ta dem för att de gråter och inte vill prata med media när det gått käpprätt åt skogen? Frågor jag gärna vill ha svar på. För det finns väl andra personer som är mer värda att bli tagna av fan än Anja Pärsson och Anna Lemoine?
Är det bitterhet som spelar in kanske? Att man själv inte är nog talangfull och vältränad för att få vara med i OS? Att man själv är för lat och hellre slänger i sig en bakfyllepizza på söndagen efter en helkväll och två helrör ute? Men varför ska man då gnälla över och önska att OS-deltagarna blir tagna av fan?
Man kanske är sur för att ens favoritserier inte visas. Nej men kolla på SVT-play då om abstinensen efter Andra avenyn blir för stor. Visst, man kanske inte alls är intresserad av någon som helst idrott. Ens enda intressen är kanske helrören och bakfyllepizzan. Inte helt ovanligt om man kommer från mindre orter i västra Värmland. Men kan man inte då stå ut med två veckors OS vartannat år. Ja, de år det är vinter-OS är det väl ännu värre, för då är det dessutom fotbolls-vm två veckor på sommaren.
För ärligt talat, man behöver inte se på OS eller VM. Det är helt frivilligt. Det finns andra kanaler och femman kör säkert någon repris på Färjan eller CSI och på fyran är det ju Let’s dance. Så man klarar sig nog. Man borde kunna stå ut med att det under två veckor vartannat år tillsammans med krigen, våldtäkterna, svälten, döden, morden och jordbävningarna rapporteras om svenska framgångar och medaljer för och till män och kvinnor som varje dag sliter som djur och har gjort så ända sen de elitsatsade. För att bli bäst och få stå högst upp på en prispall, se den svenska flaggan hissas högst upp och sjunga Du gamla du fria med en guldmedalj runt sin hals som de fått av en korrumperad IOK-delegat. Jag är helt för att betala både skatt och TV-licens för att få höra Jacob Hård skrika av glädje till ett svenskt guld, eller att se Per Elofsson gråta av lycka för att det blivit medaljer till skidkillarna. Bakfyllepizzan kan jag vänta med tills efter OS. För jag är varken nog talangfull eller vältränad för att vinna OS-guld. Men jag gläds med de som är det, och som vinner OS-medaljer. Och vill inte att någon fan ska ta dem.
Hej vänner och ovänner!
Mera idrott, tycker det passar så bra med tanke på tävlingarna i Vancouver. Den här veckan så ska vi ta upp de idrottare som inte riktigt hajat vad det går ut på: att bäste man/kvinna ska vinna. Inte att bäst dopad man/kvinna ska vinna.
För det är ju tyvärr så att det finns de idrottare som inte klarar sig utan att fuska. Och jag ska dra några exempel som jag finner mest störande. Jag börjar med det som kanske än idag, fastän det är 8 år sedan det hände, gör ondast i den svenska folksjälen: Johann Mühlegg.
Fast vi börjar i den andra änden av historien, nämligen i Per Elofssons ände. Äntligen hade svensk skidsport fått fram en manlig åkare som hade chans att bli något riktigt stort i skidpåren. I hans internationella genombrott så pressade han giganten från Norge, Björn Dählie, till bristningsgränsen och Dählie var full av beundran för den unge svensken. I VM i Lahtis 2001 (som för övrigt var en enda stor finsk dopningsskandal och svider hos finnarna än) kom han som en av favoriterna. Han infriade förväntningarna, vann 2 guld individuellt och ett silver i staffett. Lägg till att han även vann världscupen och Sverige hade fått sig en ny favorit.
Inte undra på att han kom som en av storfavoriterna till OS i Salt Lake City, inte bara från Sverige, vars folk och media KRÄVDE guld, utan även från sina konkurrenter och övriga experter. Alla pratade om Per Elofsson som den stora favoriten i speciellt 30 km masstart. Men det fanns ju den där spanska tysken.
Johann Mühlegg gick som ett lok i skidspåret. Han hade ett enormt tempo, som slog tävlande, arrangörer, svenska folket och press med häpnad. Och avund. Mühlegg hade toppat formen precis i tid. Per Elofsson försökte så gott han kunde haka på Mühlegg men orkade inte. Han blev stum och bröt loppet. Ingen idé att slita ut sig totalt, det skulle ju bli fler lopp. Bland annat jaktstart.
Mühlegg var orubblig även i jaktstarten och vann. Per Elofsson slutade på en hedrande, men bortglömd, fjärdeplats. På frågan om Per hade haft en chans mot Mühlegg om Per hade haft samma form som han hade i VM i Lahtis året före svarade han kort och gott, nej. Per var, som alla andra, imponerad.
Men nu började snacket. Dopade Mühlegg sig? En journalist från SVT frågade honom och blev avsnäst och Mühlegg kände sig förolämpad. De som skulle känna sig förolämpade var nog hans konkurrenter, speciellt den knäckte Per Elofsson. För Mühlegg hade dopat skiten ur sig. Han åkte till slut dit så det stänkte och skvatt EPO om det. Per Elofsson fick i efterhand en bronsmedalj för jaktstarten, och han vann ett VM-guld individuellt och ett brons i staffett i VM året efter. Men vägen dit var hård, och Pers träning var ursinnig. Han gick till slut i väggen, blev nertränad, och orkade aldrig komma tillbaka. Än idag så skyller många på att Mühlegg är delansvarig i att Per knäcktes och aldrig kom tillbaka. Om så är fallet, tack för den, din fuskare.
Ben Johnson är en annan tragisk dopningshsitoria. Hann vann OS i Seoul 1988 på det nya världsrekordet 9,79. Han sa att ”de kan ta mitt rekord, men aldrig min medlaj.” (Risk för felcitat, vet inte ordagrant, men ni fattar vad han menade väl?) Men jo, Ben Johnson, de kunde ta både ditt rekord och din medalj. Och det gjorde de. Faktiskt så blev han av med guldet från VM i Rom året före också. Efter det guldet så sa förloraren Carl Lewis att han misstänkte att Johnson använde sig av otillåtna medel.
Marion Jones. USA:s, och lite av hela världens älskling. Glad, öppen, trevlig mot reportrar och fans dominerade den kvinnliga sprinten i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. När hennes före detta man, kulstötaren CJ Hunter, ertappades med dopning så sa Marion tack och hej, leverpastej, jag vill inte längre leva med dig. Hon blev sen ihop med sprintern Tim Montgomery, som också ertappades med dopning.
Rykten gick även om att Jones skulle ha använt otillåtna preparat, något hon förnekade så klart. Men men men, nog hade hon dopat sig alltid. Hon erkände hösten 2007 att hon dopat sig, och att hon var dopad under OS i Sydney år 2000, där hon vann fantastiska 5 medaljer. Nu ter ju sig de 5 medaljerna sig inte så fantastiska längre. Hon blev av med dem, samt medaljerna hon vann i VM 2001 och en femteplats från OS 2004, snabbare än någon hinner säga Färjan-Håkan. Hon blev dessutom dömd till fängelse för att hon ljög i ett förhör om dopningen. En hjältinna hade fallit.
Cykelsporten. En sport man inte riktigt vågar lita på längre för alla skandaler. Jag orkar inte ens dra upp all skit som hänt i den sporten, men det räcker att man slår på tv-sporten under Giro di Italia eller Tour de France för att höra om den ena och den andra som dopar sig.
För det är tyvärr så. Cykelsporten är svartstämplad på grund av alla dopningskandaler. Man litar inte på att de är rena. Och visst börjar man gnälla om att ryskan eller någon annan idrottare från en öststat är dopad när de slår svenskar och gör en fantastisk prestation. Vågar man lita på att amerikanske friidrottare är rena efter det utbredda dopningsfusk som fanns i början av 2000-talet? De förstör för alla. Jag nämnde lite kort om skid-VM i Lahtis 2001. Ett VM där var och varannan finne och finska fälldes. Den skandalen skäms finnarna än idag för.
Och vi svenskar är inte befriade heller. Nu senast var det en svensk, håll i hatten, cyklist som ertappades för dopning. Linda Haglund åkte dit på 80-talet, och hade ingen aaaaaaning om att hon fått i sig otillåtna preparat. Jo tjena. Tomas Johansson, brottaren, åkte dit. Där var det dock inget hyckleri. Han erkände utan omsvep och tog sitt straff.
Men det finns ju andra typer av fusk. Fäktaren som hade en egen anordning i greppet på värjan som han tryckte på för att registrera träff. Den kvinnliga löparen som vann rubb och stubb och som vid obduktionen visade sig vara en man. Men det folk kanske minns bäst i fusk som inte gäller doping är det som hände innan OS i Lillehammer 1994, i damernas konståkning.
Alla trodde att kampen om guldet skulle stå mellan Nancy Kerrigan och Tonya Harding. Och många trodde att Kerrigan skulle ta hem det. Trodde tydligen Harding med. För någon var så snäll att attackera Nancy Kerrigan. Målet var sönderslagna knäskålar. Resultatet blev ett sargat lår. Bilderna som kablades ut till omvärlden chockade: en gråtande och chockad Nancy Kerrigan som sitter och skriker rakt ut av rädsla, chock och smärta, och kan bara fråga sig en sak: varför?
Jo, det kom till slut fram att Harding bett sin före detta make och livvakt att hyra in en snubbe att slå sönder Kerrigans knän så hon inte skulle kunna tävla i OS. Harding nekade, till en början. Till slut kom erkännandet. USA:s konståkningsförbund beslutade tillsammans med USA:s olympiska kommitté att hon inte fick tävla i OS. Men då hotade hon med stämning, så hon fick åka till Norge och tävla ändå.
Rättvisa skipades till slut: Harding föll i finalen, slutade åtta. Kerrigan fick visserligen nöja sig med bara silver, men är antagligen glad över att killen som slog henne inte pluggat mänsklig anatomi utan tog låret istället för knäna. Harding dömdes till villkorligt, böter, och efter erkännandet blev hon för alltid bannlyst från konståkningen. Och inte minst så är hon på nästan månadsbasis hackkyckling och driftkucku på diverse amerikanska pratshower som Jay Leno och David Letterman.
Jag fick ju en del kritik för inlägget om Carola, att det var personangrepp. Jag lovade efter det att bättra mig, men nu måste jag faktiskt få göra personangrepp igen.
Alla ni som fuskar och dopar er. När ni åker fast blir ni inte bara av med era medaljer, rekord och prispengar. Ni skadar dessutom er sport, ja, hela idrotten. Folk mister förtroendet för era kollegor när de gör ett bra resultat, folk tror att hela sporten genomsyras av fusk (cykelsporten) och rykten börjar gå. Om man ser till det rent fysiska, så kan det inte vara nyttigt att stoppa i sig prestationshöjande medel, oavsett vad det är. Det måste vara fruktansvärt för kroppen. Ni är helt enkelt dumma i huvudet. Om man ska se till det rent mentala. Sen om man beordrar någon att skada en konkurrent rent fysiskt, då har man inte alla hemma.
Låt bäste man och kvinna vinna. Utan fusk.
Hej vänner och ovänner!
Nu, så här i OS-tider ska vi snacka idrott. Låt oss börja med att konstatera att OS börjat helt ok för Sverige. Visst, varken Helena Jonsson eller Anna-Carin Olofsson Zidek har tagit medalj än, men det kommer. Men Kalla och Ferry har båda vunnit varsitt OS-guld. Ferry i ett lopp som borde belönas med bragdguldet senare i år. Och damhockey-laget har börjat bra, och båda curling-lagen vann sin första match. Härligt!
Men jag ska inte ta upp de idrottare som går och vinner OS-guld. Nej jag ska ta upp de idrottare som INTE nämns som medaljhopp, guldfavoriter, eller ens topp 10-placeringar. Nej de som harvar nere vid 25-60-placeringarna ska avhandlas idag. Och det finns naturligtvis en grupp ur de idrottarna med, de idrottsmän och kvinnor som det satsats pengar på som kommer på 39:e plats efter en avdankad vitryss och säger att det är kul att bara få vara med och uppleva stämningen, vara på plats och se allt. Det är de jag har lite svårt för. Eller snarare, attityden de har.
Jag är så förbannat trött på små halvtalanger som är med bara för att Sverige måste ha en representant i grenen. Jag tänker osökt på friidrottsgrenar som diskus, kula och slägga. Och så klart långdistanslöpning. Alla dagar på tävling är inte en bra dag, sådana har alla som idrottat och tävlat upplevt. Men i vissa atleters fall var det längesen de hade sin dag. Eller att de var tagna av stundens allvar, lite mental träning kanske vore på sin plats så kanske ni inte är 3 minuter eller 8 meter efter segraren.
Varför finner jag detta störande då? Jo, för varje år avsätter regeringen pengar till att idrottare med talang ska kunna få möjlighet att träna på ett upplyftande sätt så de kan vara med och tävla i de större mästerskapen. Finns det inget krav från regeringen att de ska prestera något? För om en arbetare som tjänar 22 000 kr i månaden inte gör sitt jobb, så blir han av med jobbet. Borde inte samma saker gälla även i idrottens värld?
Nej, när man som idrottare på elitnivå åker till mästerskap med inställningen att det är kul att få vara med, då är man fel ute och då blir man aldrig en vinnare. Hade Anja vunnit OS-guld om hon inte hade gett sig den på att bli bäst? Hade Peter Forsberg vunnit poängligan i NHL om han inte hade gett sig tusan på att bli bäst på hockey? Hade Kenny Bräck vunnit Indy 500 om han inte hade haft inställningen ”man minns aldrig en tvåa”? Nej!
Men när man som ung talang med framtiden för sig får chansen att åka till ett mästerskap för att lära sig, så att man om t ex 4 år vet vad OS handlar om, då ska man ta den. För om 4 år kanske tid, pengar och träning ger resultat i form av medalj. Om personen har rätt attityd. För ni får förlåta, idrott handlar inte om att det är kul att vara med, även om det är det, det handlar om att prestera resultat och få med sig medaljer hem. Roligt att vara med är det i de undre tonåren. För ska man elitsatsa, då ska det ske redan i de övre tonåren.
Det är därför jag har respekt för Anja Pärson som var grinig efter ett OS-brons, sen att Anja är en liten näbbgädda, jaja. Jag har respekt för Patrik Järbyn som skrällde med en femteplats i OS och var missnöjd och sa att det enda som räknas är medalj. Jag har respekt för Foppa som kommer tillbaka efter en 1 månads skadefrånvaro och säger att han spelade uselt. Det är vinnare.
Det är därför jag har respekt för en vän som nyss varit med i sitt första stora mästerskap, visserligen ”bara” på juniornivå, men ändå, som direkt sa att hon hade som mål att vinna. Timmarna efter att hon blev uttagen. Bra jobbat. Hon har även målsättningen att bli bäst i världen i sin gren, man får hoppas att hon blir det. Hon har inställningen i alla fall. Till skillnad från andra i den grenens juniorlandslag som sa att det var kul att få vara med.
För vi som ser våra idrottare på tv i OS och VM vill inte höra om 34:e platser, vi vill höra om minst topp 10-placeringar. Så vi får lite återbäring på skatten. För jag antar att det är en del skattepengar som pumpas in i SOK:s elitsatsning.
Nej, bort med inställningen ”jag är nöjd över att få vara med och komma 49:a” och byt ut den mot ”jag ska vinna om jag så bryter armen som Gunde Svan gjorde, allt annat är fiasko”, då blir OS i Vancouver roligt. Heja Sverige.
Hej vänner och ovänner!
Ja, det blev lite som jag trodde. Inlägget om Carola väckte reaktioner, och ja, det är det hittills grövsta och elakaste inlägget.
Det man måste tänka på här är att jag skriver med en stor portion ironi. Ironi är dock sjukt svårt att skriva i, och går inte alltid fram utan smileys här och där.
Jag förstår era reaktioner, och tar dem till mig. Det är ju inte meningen att någon ska bli ledsen eller förbannad över mina ord. Även om jag vet att risken finns. Det ska locka till skratt och leenden. Nu vet jag att det en del skrattar åt, det blir andra arga över. Ärligt talat, jag skiter i om någon för mig helt okänd person tar illa upp och blir irriterad. Det jag inte skiter i, är om en mycket god och fin vän anser att jag gått för långt och korsat gränsen för vad som är passande med flera mil.
Ja, jag tycker det är klantigt gjort av Carola, och de som jobbar med hennes karriär att inte inse det opassande i att ha den låt som nämns i inlägget med på en barnskiva. Ja jag tycker det är klantigt att utan något som helst teologiskt eller vetenskapligt stöd anse att jordbävningen på Haiti är ett tecken på jordens undergång. Det har, i ärlighetens namn, varit bra många värre jordbävningar, då höll Carola tyst.
Naturligtvis vill jag provocera, det erkäner jag utan omsvep. För då ökar risken/chansen att jag får fler läsare. Varför tror ni Maguns Betnér går på som han gör?
Angreppet på Runar, nej, det har inget med Carola att göra att han sköt rådjur från fönstret. Det jag, på något sätt vill få fram är om han kanske var den bästa för Carola. Överhuvudtaget.
Att Carola inte fattade att Hagge skämtade med henne om körkortet kan ju bero på att hon var en nervös tonåring. Behöver inte betyda att hon är dum i huvudet.
Mia, du hade väldigt vettiga åsikter och argument, och därför tar jag dig på allvar. Jag kommer, tro mig, ge mig på de homofober som använder våld mot homosexuella och begår hatbrott. Jag har ju bland annat gett mig på vårat land för att de var i mitt tycke för sena med att fixa bra lagar för homosexuellas rättigheter. Men att som Carola säga att det går att botas med bön, det svarar jag att det går inte att bota kärlek. För det är vad det handlar om. Sen om man tycker att den kärleken är onormal, upp till var och en, vi lever i ett fritt land.
Så, avslutningsvis, fortsätt med era reaktioner och kommentarer. Blir ni arga, tveka inte att säga det.
Jag vill härmed be om ursäkt till de personer som har tagit illa upp och blivit arga över inlägget. Hoppas ni inte blir det av kommande inlägg. Jag ska försöka vara snällare, både mot personer och saker.
/Anders
Hej vänner och ovänner.
Ovännerna kanske blir fler efter detta inlägget för jag ska ge mig på något av det heligaste vi har i Sverige; Carola Häggqvist.
Ni får förlåta mig, men någon, förutom Magnus Betnér, måste sätta ner foten och uttala (i det här fallet i skrift) orden: Carola är dum i huvudet! Hela dessutom… Jag tycker det i alla fall. Och jag ska här nedanför förklara varför.
Vi börjar med oförmågan att utveckla sig:
1991, melodifestivalen, Fångad av en stormvind. En rätt bra låt som sen vann hela tjottaballongen som Kristian Luuk skulle ha sagt. Och en stor fet fläkt som blåste.
Vi hoppar till 2006, melodifestivalen, Evighet. En rätt dålig låt som vann hela tjottaballongen och kom typ femma i Europa. Och en stor fet fläkt som blåste. Behöver jag säga mer om hennes utvecklingspotential?
Behöver jag ens nämna Runar? Mannen som tyckte det var en bra idé att skjuta rådjur från köksfönstret…
Vi hoppar tillbaka till det glada 80-talet, när en ung Carola precis slagit igenom med buller och bång med Främling. En helt ok låt. Och då var det någon i hennes närhet som tyckte det var en bra idé med lite mediaexponering. Mediaexponering på 80-talet var ju att vara med i något av SVTs ”nöjesprogram”. Carola skulle då vara med i ”Gäst hos Hagge”, ledd av mediaprofilen (var det ordet ens uppfunnet 1985?) Hagge Geigert. Hagge hade ju en egenhet med att busa till det för sina gäster, den 18-åriga Carola var inget undantag. Carola hade när programmet spelades in ännu inte tagit körkort, vilket Hagge poängterade. Sen följdes det av ett förhör där Hagge ställde körkortsfrågor till den milt förvånade Carola. Allt väl så långt. Men det är nu det tragiska, eller komiska beroende på hur man ser på saken kommer. Efter avslutat förhör kommer en polis in med ett körkort i plakatstorlek och ger till Carola och gratulerar. Hon fattar inte att det är ett skämt. Eller jo, efter en KVART! Man ska som 18-åring faktiskt fatta att ett körkort inte är stort som en reklamskylt på Åhléns. Tyder på bristande intellekt. (Gissa om stämningsansökningarna kommer hagla in nu)
En liten gnista hopp tändes dock när Carola skilde sig från mannen som hyser agg mot rådjur år 2000. Den gnistan slocknade snabbt.
För år 2001 tyckte hon det var en bra idé att släppa skivan ”Sov på min arm”. En skiva innehållande psalmer och vaggvisor riktade till barn författade av Alice Tegnér. Underbart. Men den innehöll också titelspåret, ”Sov på min arm” skriven av Evert Taube. Men vänta nu, tänker ni som känner till Evert Taubes verk, handlar inte den om? Jo, det är just vad den gör. Den beskriver stämningen efter att två älskande just har, älskat. För er som inte fattar, de har haft sex. Jag vill på intet sätt framhäva att Carola skulle ha pedofila eller pederasta tankar. SÅ illa tror jag inte om denna märkliga människa. Men jag vill verkligen framhäva att hon är ganska tanklös, ja, kanske lite korkad. För att ha med en visa som handlar om hur ett par hämtar andan efter ett knull på en BARNSKIVA är lika passande som att ha med Slipknots Disasterpiece på Lugna favoriter 7. Men Carola kan ju knappast vara ensam om att i det här fallet vara korkad: det bör på förlaget Kristelig kulturverksted som gav ut skiten ha funnits någon som tänkt till. Eller att en manager, agent, publicist, förälder, ja vad som helst egentligen till Carola, ha förklarat för henne vad låten handlar om.
Ett berömt ordspråk ( ok, men allt ÄR relativt) lyder: ”när Carola sjunger är det magiskt. När hon talar är det tragiskt”. Jag är benägen att hålla med då människan påstått att homosexualitet kan helas med böner. I rest my case.
Sen kan vi ju ta det hon sa när jordbävningen på Haiti nyss varit, att det var ett tecken på att jordens undergång närmar sig. Carola har uppenbarligen läst Uppenbarelseboken (för er som inte har koll, det är en bok i Bibeln) lite för mycket och tagit den lite för bokstavligt och på för stort allvar vad gäller avsnittet med apokalypsen. Jag ska inte tråka ut er med religiösa skrifter, vill ni veta vad som står, läs själva, det rekomenderar jag. Uppenbarelseboken är intressant. Men tolka inte som Carola.
För att avsluta med en riktig höjdpunkt i Carolas dumhet tänker jag inte skriva ett ord, utan bara länka till det här klassiska psykbrytet från ett Livets ord-möte: http://www.youtube.com/watch?v=LM14Kqio5B4 Tack till Kanal 5 och programmet 100 höjdare som villigt lånar ut detta genom youtube.
Tack även till Kalle Lind, författare till boken ”Människor det varit synd om” där jag fått en del info om Carola. Tack.
